I söndags kväll tog vi med Annika på en liten tur i bilen och hamnade i ett litet torp mitt ute i skogen. Helt enligt plan. Där väntade Frida med middag ute. Kvällssol och höstlöv i en perfekt kombination var precis vad vi behövde. Ibland behöver man en paus och skogen med vänner slår det mesta. Det är först i tystnad som man blir medveten om hur mycket ljud vi har omkring oss hela tiden, och det gäller inte bara i stan, ljudet finns överallt. Kontrasten mellan skog och stad är fin och ger inspiration.
Vi målade tavlor på temat Annika och pratade till långt inpå natten. Och så igår vaknade jag klockan elva, av ett telefonsamtal. Med företag och barn vaknar jag vanligen sex, eller möjligen sju. Så vila och välbehövlig sömn, längre än vad jag haft de senaste sex åren, gav de bästa förutsättningarna för en händelserik höst. Så nu hoppas vi på en sådan.
